Review: Thanatos, Drunk

Thanatos-Drunk-movie

Director: Tso-chi Chang

Year: 205

Country: Taiwan

Dead drunk in the middle of the day, Rat and his boss Ah Guo is at work selling vegetables at a small market by shouting at by passers. One sad bitter melon is laying all alone in a plastic basket next to a sea of empty beer cans. “Hurry! Only one bitter melon left!” The boss fails and Rat tries “Miss! Bitter Melon! No one wants it or… or you could… let me have it, Ah Guo.” “You can handle the bitter taste?” “What are you saying? Bitterness does you good!” After forgetting they were selling melons, they quickly forget they were discussing its taste and silence follows. The silence doesn’t last long and like a dog chasing cars, Rat sees someone he knows and gets up to follow her while the boss yells after him. “Where are you going… the bitter melon?” “I’ll go now, Ah Guo” “Okay, take it easy.” Rat takes the melon and rushes after the girl.

In an aimless drift of alcohol, violence, love and sex, Rat (Lee Hong-chi), his older brother Shanghe (Huang Shang-ho) and their friend Bro’ Shuo (Jen-Shuo Cheng) shares a bungalow-like apartment and goes about their lives in an overcrowded Taipei, Taiwan occasionally bumping into each other as their passes cross.

Thanatos Drunk centers around Rat, a young man existing in society rather than living in it, drifting through life in a drunken haze, earning his living working at a vegetable stand. The only thing he really seems to care about is a mute prostitute he once saved from a bad client, a friendship that turns into a mutual romance. He and his brother Shanghe were raised by their mother, and former actress turned single mother and alcoholic. Shanghe has just returned from the states after breaking up with his boyfriend and is now working at a local film studio enjoying the nightlife of Taipei. Handsome and charming Bro’ Shuo is no stranger to the nightlife but at a different scene as he works as a luxurious underground gigolo. He is dating Rats cousin but has a secret affection for Shanghe, an affection that will turn into an affair.

The film is presented in a beautiful way with long and silent scenes alongside intense and sometimes rather incomprehensible scenes that together shows a rather westernized side of Taipei. Not too long into the film though, little or nothing continues to move the film forward and the story stops challenging the audience beyond this point. This is quite common for this kind of art-house films but not necessarily something bad. In this case it helps to problematize a claustrophobic lifestyle of an overpopulated Taipei where, in the story, so much is happening at the same time as nothing is ever happening. The lack of movement in the story also turns the attention to the character in an attempt to get to know them in order to predict the flow of the story. But instead of enlightenment comes appreciation for the complexity and unpredictability of the characters, and it is the characters and the brilliant performance of the actors that carries the films.

– Thomas Tjerngren

IMG_2928

 

 

Regissör: Tso-chi Chang
År: 2015
Land: Taiwan
Stupfulla mitt på dagen, Rat och hans chef är på jobbet där de säljer grönsaker på en marknad genom att skräna åt bipasserande människor. En trött bittergurka ligger ensam i en plastkorg bredvid ett hav av tomma ölburkar. “Hurry! Only one bitter melon left!” Chefen lyckas inte fånga någons uppmärksamhet och Rat försöker “Miss! Bitter Melon! No one wants it or… or you could… let me have it, Ah Guo.” “You can handle the bitter taste?” “What are you saying? Bitterness does you good!” De har redan glömt att de säljer grönsaker och efter att ha glömt att de diskuterade grönsakens smak följer tystnad. Tystnaden håller inte länge och som en hund som jagar bilar ser Rat någon han känner och ställer sig upp för att följa efter henne varpå chefen skriker efter honom. “Where are you going… the bitter melon?” “I’ll go now, Ah Guo” “Okay, take it easy.” Rat tar bittergurkan och springer efter tjejen.
I en mållös existens av alkohol, våld, kärlek och sex delar Rat (Lee Hong-chi), han äldre bror Shanghe (Huang Shang-ho) och deras vän Bro’ Shuo (Jen-Shuo Cheng) på en bungalow-liknande lägenhet i ett överbefolkat Taipei, Taiwan. De lever sina egna liv med sina egna problem men springer då och då in i varandra när ödet tillåter.

Huvudfokusen i Thanatos Drunk ligger på Rat, en ung man som existerar i samhället snarare än att han lever i det. I en alkoholinducerad dis driver han runt och tjänar sina pengar genom att sälja grönsaker på en lokal marknad. Det enda han verkar bry sig om i livet är en stum, prostituerad tjej som han räddar från en elak klient och deras vänskap blomstrar ut i en romans. Rat och hans bror Shanghe har vuxit upp hos deras mor, en före detta skådespelare som blivit ensammamma och alkoholist. Shanghe har precis återvänt från USA efter att ha gjort slut med sin pojkvän, han jobbar på en lokal filmstudio och fester hårt på Taipeis nattklubbar. Den snygga och charmiga Bro’ Shuo är även han inte någon främling när det kommer till Taipeis nattliv men i en annan scen då han jobbar som gigolo på några av Taipeis lyxigare klubbar. Han dejtar Rats kusin men har en hemlig förtjusning i Shanghe, en förtjusning som kommer att utvecklas till något mer.

Filmen är gestaltad på ett väldigt vacker sätt med långa tysta scener som växlar av med intensiva och ibland näst intill obegripliga scener som tillsammans visar ett västerländskt influerat Taipei. Inte alldeles för långt in i filmen är det dock inget eller väldigt lite som för filmen framåt och här slutar berättelsen att utmana. Det här är dock ingenting som är ovanligt för denna typ av konstfilm och inte heller nödvändigtvis något dåligt. I det här fallet så hjälper det till att problematisera en klaustrofobisk livsstil i ett överbefolkat Taipei där, i berättelsen, så mycket händer samtidigt som ingenting riktigt händer. Bristen på framåtrörelse i berättelsen hjälper till att skifta fokus åt karaktärerna i ett försök att förstå dem för att förutspå berättelsen flöde. Men istället för insikt möts publiken av uppskattning för de komplexa och oförutsägbara karaktärerna, och det är karaktärerna och skådespelarnas briljanta framförande som bär hela filmen.
– Thomas Tjerngren

 
Menu