There should be rules (Det borde finnas regler)

mia_mirjam_foto_Linda_Maria_Birbeck_300

👍🏼👍🏼👍🏼👍🏼👍🏼 There should be rules

“Why is the world ruled by the most ugly”? Mia wonders. All men have willies she concludes. But that’s all they have. Women are the prettier ones. Not just because they wear makeup and have a wider choice of clothes but because they have breasts, hips and bums. It’s strange.

Through Mia’s (played by Anna Hägglin) candid thoughts we hear a teenager’s search for answers and we overhear her debate where right meets wrong. Many things are strange to Mia and her friends Mirjam (Lo Salmson) and Karl ((Ludvig Särnklint). They are 14 years old and they are trying to be adults. But it’s hard. They live in a boring place where nothing ever happens. It doesn’t even have an airport Mia complains.  Mia lives with her mother (Annika Hallin) but occasionally she visits her dad (Fredrik Gunnarsson). He is an alcoholic. Mirjam is having a relationship with an older man. Mia doesn’t approve. Together with Karl she sets out to spoil their relationship. She won’t stop at anything. Really nothing. But nothing seems to work.

From Lina Arvidsson’s novel Det Borde Finnas Regler (2012) comes Linda-Maria Birbeck’s ingenious screenplay adaptation where wit, frustration, grief, jealousy, fear and ultimately love is played out in a truthful and sympathetic manner. This is Linda- Maria’s first feature but undoubtedly not the last. After having been living in Holland for some years and working as a photographer she slowly got used to the idea that what she was really meant to do was to write and direct. After her move back to Sweden she won the Novellfilmpris in Gothenburg in 2012 for her short film; Som en Zorro. Linda-Maria has all the sensitivities that are asked of a director and her young actors have the pleasure of reaching their full potentials.

Although Mia, Mirjam and Karl are teenagers they are not portrayed as purely self centered rebels as is often the case in coming of age films. Their thoughts might make us laugh at times but we respect their confusion and wonder. Karl’s part of being the smart one in the gang would easily have been depicted as the classical nerd. But Karl is handsome, rational, easy going and philosophical. In the end all that matters to these three friends is friendship. Problems will come and go but true friends make life worth living.

As we watch the events unfold and witness Mia’s frustration we long for an answer and it comes from an unexpected source. Mia’s mother holds Mia tight and tells her calmly that “you will see that everything will turn out for the better”. Mia asks; “do you think dad will stop drinking”? There is a pause. And the mother answers; “no, I actually don’t think so”. Mia says: “But then everything won’t turn out for the better”. The mother replies; “No, but life will teach you to accept; even things that hurt”. Surprisingly, this offers us comfort. No grand statement but just those words. The simple truth about life that is so hard to accept and understand especially as a teenager.

– Linda Hunter

Asterix_foto_Linda_Maria_Birbeck_300

👍🏼👍🏼👍🏼👍🏼👍🏼 Det borde finnas regler

“Varför är det dom fulaste som styr världen”? Undrar Mia. Alla män har snoppar. Men det är allt dom har. Kvinnor är snyggare. Inte bara för att dom har smink och fler kläder att välja på utan för att dom har bröst, höfter och rumpa. Det är märkligt.

Genom Mias oscensurerade tankar får vi ta del av en tonårings sökande på svar och vi hör hennes debatt mellan vad som är rätt och fel. Mia (spelad av Anna Hägglin) och hennes vänner Mirjam (Lo Salmson) och Karl (Ludvig Särnklint) tycker många saker är konstiga. Dom är 14 år gamla och försöker vara vuxna. Men det är svårt. Dom bor i en tråkig håla där ingenting händer. “Det finns inte ens en flygplats här”, klagar Mia. Mia bor med sin mamma (Annika Hallin) men ibland hälsar hon på sin pappa (Fredrik Gunnarsson). Han är en alkoholist. Mirjam är ihop med en äldre man. Mia är inte glad över detta. Tillsammans med Karl gör hon allt för att sätta ett stopp till deras förhållande. Ingenting kan stoppa henne. Verkligen inget. Men inget verkar fungera.

Från Lina Arvidssons roman Det Borde Finnas Regler (2012) kommer Linda-Maria Birbecks sluga manusadaption där humor, frustration, sorg, svartsjuka, rädsla och slutligen kärlek spelas ut på ett ärligt sätt och med sympati. Det här är Linda-Marias första långfilm men onekligen hennes sista. Efter att ha bott i Holland i ett antal år och jobbat som fotograf insåg hon så småningom att det hon ville göra var att skriva och regissera. Efter att han flyttat tillbaka till Sverige vann hon Novellfilmpriset i Göteborg 2012 för hennes kortfilm; Som en Zorro. Linda-Maria har den känslighet och lyhördhet som en regissör bör ha och hennes unga skådespleare har nöjet att kunna nå sina fulla potential.

Även om Mia, Mirjam och Karl är tonåringar så är dom inte målade som enbart själviska rebeller som man så ofta ser i ungdomsfilmer. Deras tankar får oss att skratta stundvis men vi respekterar deras förvirring och undran. Karls karaktär som den smarta i gänget skulle enkelt kunnat bli den klassiska nörden men Karl är snygg, förståndig, lättsam och filosofisk. I slutet är det vänskapen mellan dessa tre tonåringar som betyder mest. Problem kommer och går men äkta vänner gör livet värt att leva.

Under filmen längtar vi verkligen efter en lösning till all förvirring och Mias frustration och den kommer från ett oväntat håll. Mias mamma håller Mia ömt och säger långsamt att “du kommer snart se att allt kommer bli bättre”. Mia frågar; “tror du att pappa kommer sluta dricka”? Paus. Mamman svarar; “nej, jag tror faktiskt inte det”. Mia säger; “men då blir ju inte allt bättre”. Mamman svarar; “nej, men livet kommer att lära dig att acceptera, även saker som gör ont”. Till vår förvåning så är detta en tröst. Inget stort uttalande bara dom orden. Den enkla sanningen om livet som är så svår att acceptera och förstå speciellt för en tonåring.

– Linda Hunter

 
Menu